När jag var yngre (nu låter jag som en mycket gammal & vis människa, men skitsamma) hatade jag min näsa över allt annat. Den var stor, ivägen & liknade en potatis, typ. & aldrig fick den stackarn vara med på bild, BARA om halva bedrövelsen syntes. Jag hade kunnat skriva ett helt a4 om hur mycket tid jag lade ner på att hata min näsa, men det låter jag bli med för i ärlighetens namn tycker jag att det suger att blogga.

 

Nu i efterhand förstår jag hur korkad jag har varit. Jag har stått & ohhh:at & ähhh:at mig i spegeln över något som jag varken kan rå för eller påverka. Vi är bra på att kritisera andra men vi är bäst på att kritisera oss själva.

 

 

 

Idag har jag insett att jag helt enkelt får ta paketet som det är om jag vill vara jag. Så jag siktar framåt på kommande bekymmer istället. Dom lär ju vara större än min näsa i alla fall, hoppas jag..